Saknad

Kära vänner, efter många förfrågningar vill jag meddela att jag fortfarande finns kvar här på bloggen. Hm, har dock inte noterat så många kommentarer från er så jag trodde kanske att ingen läser mina inlägg...

Tiden rinner iväg. Det har gått lite drygt en månad sedan min fina mamma somnade in. Jag kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Det känns som att det är någon annan man pratar om. Trots att vi var med till sista andetaget, trots alla förberedelser inför begravning, trots alla fina blommor och snälla kort som strömmar in känns det ändå helt overkligt. Svårt att beskriva.

Saknaden är som ni säkert förstår enorm för oss alla. Jag har kommit på mig själv flera gånger på väg hem från jobbet med tanken "åh, när jag kommer hem ska jag slå en signal till mamma". Det blir lite svårt, helt enkelt. Jag saknar mamma så ofattbart mycket. Hur ska detta sluta? Om jag saknar henne så här mycket redan, hur ska jag ta mig genom resten av mitt liv?

Jag försöker dock att tänka på allt det positiva. Hur många får 30 fantastiska år fyllda av kärlek och värme tillsammans med sina föräldrar? (Ja, pappa det gäller dig också min skatt!) Det är klart att man alltid vill ha mer. Men det finns ändå de som aldrig får en sekund. Jag har haft en underbar uppväxt med både min mor och min far vid min sida. Det dom ha lärt mig kommer jag för alltid att bära med mig - oavsett var de befinner sig. Kärlek, kärlek och återigen kärlek.

Jag är dock helt övertygad om att mamma har det bra där hon är nu. Sitter med största sannolikhet med lillasyster Anette och myser över ett glas vin. Skrattar och mår bra. Ingen smärta. Ingen sjukdom som tynger sinnet. Jag vet att hon är med oss, även om vi kanske inte alltid känner det. Och framför allt så stärker det mig att jag VET att vi någon gång kommer att ses igen.

Tills dess vackra mamma - jag älskar dig!