Saknad

Det har nu gått lite drygt ett halvår sedan finaste mamma somnade in. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att hon inte längre finns hos mig. Saknaden är enorm. Ord räcker inte till för att beskriva den saknad hela familjen känner.

Sorgen och saknaden slår ofta till när jag minst anar det. Igår städade jag garderoben och hittade en av mammas tröjor. Doften av mamma slog emot mig och jag var helt oförberedd på den känslostorm som fullständigt slog mig ur balans. Samma sak hände när jag för några veckor sedan strosade i Kungsträdgården. Plötsligt får jag se att körsbärsträden var fulla av små rosa knoppar. Hjärtat stannade, och tårarna rann längs kinderna.

Ofta kommer saknaden och sorgen i samband med - för många andra - ganska obetydliga saker. En doft, en vårblomma, en blå himmel, fågelkvitter eller en kopp kaffe i vårsolens glans. Fina saker som jag förknippar med fina minnen. Det går helt enkelt inte att hindra, känslorna rusar runt i kroppen och jag vill för en kort sekund stanna världen.

Men livet går vidare. Jag tror det knappt, men livet går verkligen vidare. Vi ställs alla inför ett val. Vi har alltid ett val att på bästa ta till vara på den tid vi har. Jag bär dagligen med mig mammas ord i mitt hjärta. "Sluta inte att leva. Livet är alltför kort för det." Lev livet mina kära, gör mig och mamma stolta. Jag älskar dig, min kloka fina lilla mamma.